Tolv dygn satt vi på tåget från Hamburg och nu stod vi på rullbanan Pinsk – Gomel. Regementet var enligt papperen förlagt i Petrikova. I en rät linje sträcker den sig ut mot fronten, en av tusentals hjul och miljontals fötter körd och upptrampad väg, som egentligen inte är någon väg alls. Ändå är den arméns livsnerv och huvudpulsåder. Dag och natt rullar ändlösa kolonner med vapen, ammunition, proviant och nytt manskap mot fronten. I motsatt riktning kommer förstört artilleri, krossade fordon, utbrända stridsvagnar, förvridna flygplanskroppar och långa rader av rödakorsambulanser med sårade. Men nu förändrades bilden av vägen. Ryssarna var där och strömmade västerut. Som ett olycksbådande oväder kunde vi höra dem. Snart jagade de oss som harar. Vårt nya manskap var orutinerade. Vi saknade vapen. Ammunition. Proviant. Kriget måste snart vara slut. Skulle vi överleva?"Andra världskrigets okända soldat har fått sitt monument." – Morgenavisen, Norge-
